Mycket konstigheter i nya moderaternas DN debatt inlägg

Ska man skratta eller gråta? På DN debatt skriver moderaterna om vad de vill göra nästa mandatperiod OM de kommer i maktställning igen. På punkt efter punkt så framträder en nästan oroande okunskap om dels vad man faktiskt gjort och dels en okunskap om samhällsekonomi (ordet ekonomi betyder hushållning av resurser, ha detta i minne). Att

bemöta en artikel av denna magnitud kräver en lång artikel, därför kommer jag bara kort att bemöta varje del för att senare förklara mer ingående.

1. Starka offentliga finanser: Det finansiella sparandet har minskat, under ”de goda åren” 2007-2008 minskade sparandet med 38 miljarder. Under samma period ökade BNP med 93 miljarder kronor (källa SCB). När finanskrisen kom började regeringen låna pengar samtidigt som skattelättnader gjordes och mycket stora kapitalgarantier till den finansiella sektorn utan att ställa krav på hur dessa pengar skulle användas (bonusar utlåning till befintlig bostadsmarknad etc.) Kapitalet användes INTE till att finansiera nya idéer i samhället utan lades nästan uteslutande på s.k. döda investeringar (se prisutveckling på bostäder i förhållande till nybyggnation, samt utvecklingen av småföretag etablerade de senaste tre åren).

2. Privatiseringen av offentlig verksamhet: Artikelförfattarna skriver ”Vi har slagit fast att det är underordnat om en verksamhet drivs i offentlig eller privat regi så länge kvalitén och tillgängligheten är god”. Inget sägs om prisutvecklingen eller att regeringen skapat nya oligopolmarknader (några få finansiellt starka privata som kontrollerar en marknad i en monopolliknande situation). Detta är ett enormt kapitalskift från ägande av oss alla (våra gemensamma tillgångar) till ägande av några få (redan nu äger 1% över 40 % av våra tillgångar). På ren svenska, man sänker skatteuttaget och kapitalet som frigörs äts upp av kostnadsökningar som tas hand av ägarna inom de nya oligopolmarknaderna. Man lockar med en morot för att kunna göra en enorm kapitaltransferering.

3. Lönen motsvarar inte arbetsinsatsen: Detta är nog det mest populistiska inslaget av dem alla. Finns det någon där ute som varit på en normal arbetsplats där man varit nöjd med sin lön? Nej, trodde inte det. Jag har arbetat som verkstadsarbetare, där alla ansåg lönen alldeles för låg och flyttade man bara till en annan arbetsgivare så skulle man få mycket bättre. Samma argument fanns på dataföretaget Datema, på Posten, när jag arbetade som controller på SAS, som butikschef på IKEA, som administrativ chef på IKEA och samma argument har jag hört under alla mina år som ordförande för oberoende möbelhandlare. Vi har ett bra system med kollektivavtal, jag bävar då politiker skall in i lönesättningen för olika grupperingar. Detta leder bara till kortsiktigt röstfiskeri. Vi har kollektivavtal och när lönen blir det allenarådande på en arbetsplats är detta ett ledningsproblem och visar att något är fel i organisationen. Lönen är naturligtvis alltid viktig, men är inte den enda faktor som spelar in om arbetstagaren trivs med sin arbetssituation.

4. Skattelättnader som särskilt gynnar låg och mellaninkomsttagare: Om denna åsikt råder, varför har de nya moderaterna inte utfört detta då? Skattelättnader som är gjorda har i första hand hamnat hos höginkomsttagare. Är skattelättnader det enda sättet? Många som röstade på alliansen trodde att den nya regeringen skulle ta krafttag mot den svällande byråkratin inom den offentliga sektorn, men icke. Enormt stora besparingar finns att göra inom stat och landsting och borde ha prioriterats, men då hade man själv drabbats av nedskärningar, något man tydligen inte var beredda att göra. Är skattebetalarna (d.v.s. vi) beredda att ta pengar från de mest utsatta för att få det ännu bättre ekonomiskt. Ordet solidaritet är uttjatat och har tyvärr mist sin innebörd efter åratal av politisk slagordsretorik, men den finns där. Nästan alla av oss har antingen själva drabbats av denna egoistiska politik eller så har vi någon i släkten eller bekantskapskretsen som drabbats.

5. Ökat inflytande över den egna arbetssituationen: Timanställningarna har ökat, bemanningsföretagen har växt i en takt som är ofattbar. Arbetstagare här har snarast tappat det lilla inflytande som de hade, så ser verkligheten ut. Arbetsmarknadens regler må ha varit mer än lovvärt dåliga och hämmat en flexiblare arbetsmarknad, men det vi ser växer fram är knappast ett bra alternativ. Ur askan i elden. Vad de nya moderaterna säger är att de som inte drabbas och slängs ut i kylan skall organisatoriskt moderniseras, enligt det mönster som funnits inom den modernare industrin sedan 80-90-talet. Att detta inte gjorts tidigare är inget mindre än en skandal. Jag har faktiskt själv försökt söka mig in i den offentliga sektorn för att bidra med kunskap om detta mycket svåra förändringsarbete, eftersom jag har specialkunskaper just i detta fack, men mötts av kalla handen med en förklaring av att jag inte arbetat inom offentlig sektor. Min omgivning förstår ingenting, men det gör jag. Ett förändringsarbete kräver nytänkande, något man inte vill ha. Att förändra den offentliga sektorn innebär att man ”plattar till” organisationen. Man tar bort både stora som små självutnämnda påvar och ger alla i organisationen större makt att förändra sin egen arbetssituation. Jag kan skriva mycket om hur man gör, det finns hela böcker om det och under 80-talet sysslade nästan hela samhällsvetenskapen inom våra universitet med modeller om utformningen som alltså inplanterades inom industrin men inte i den offentliga sektorn. Återigen ser vi att regeringen har en vision men utvecklingen går åt andra hållet, nu tar de upp den igen är det någon som kommer att tro dem? De tar upp förskolans personal som exempel på att de som är närmast ett problem faktiskt är rätt duktiga på att lösa dem. Problemet här är att förskolan drivs av kommuner, inget sägs om hur denna idé skall utformas på statliga verk och institutioner vilket är rätt talande för oss som är vana att läsa mellan raderna.

6. Sjuksköterskor har inget att säga till om: Den lösning som regeringen hitintills haft på detta problem har varit att privatisera delar där sjuksköterskor arbetar. Det första de privata ägarna har gjort är att implantera de nya organisationsstrukturerna och naturligtvis fått en produktivitetsboom. Den mängd frigjorda kapital som detta ger har dock inte gått till löner utan till övervinster. Hade denna process istället gjorts inom den offentliga sidan hade överskottet kunnat användas till bättre sjukvård, kortare köer eller betalat andra samhällsnyttiga saker. Privatiseringen har visat en sak, att det finns mycket att göra och bara mer pengar in i dessa gigantiska organisationer inte löser några problem.

7. Demensboende: Här studsade jag verkligen till. Okunskapen verkar här nästan överväldigande. Min far är nämligen dement. Det viktiga för honom och alla andra med denna hemska sjukdom är att allt förblir som de varit vana med. Sakta, sakta slutar de att fungera normalt, tillslut känner de inte ens igen sina nära och kära. I Frankrike har de gjort som moderaterna här föreslagit och byggt upp särskilda hem för demensboende till en enorm kostnad. Nu inser man i Frankrike att detta sätt är både dyrt och dåligt därför sneglar de på den svenska modellen med hemtjänst och hjälp i hemmet. Denna form är relativt billigare och mer human mot den sjuke. I detta läge så kommer i en debattartikel skriven av de nya moderaterna ett förslag att bygga upp Frankrikemodellen. Ska man skratta eller gråta?

Jag finner inget nytt i debattartikeln, jag förstår inte att de nya moderaterna går till val med löften som går emot den politik de själva fört. På punkt efter punkt säger de en sak och gör en annan, så ska man skratta eller gråta???