Partiledardebatt och retorik

Valår och partiledardebatten är avslutat. De olika grupperingarna lägger som vanligt upp sin strategi efter vad den andre inte kan. Klart är att frågan om regeringsduglighet blir det mantra vi stackars medborgare kommer att få höra nu under resten av året, eller snarare bristen på regeringsduglighet från de andra. Detta innebär att retoriken kommer att ha en mycket stor betydelse i valrörelsen. Det gäller att försvara och attackera med korta enkla meningar som folk förstår innebörden av. Det är här framförallt två partiledare visar sig ha en fördel.

Den ena är den f.d. kommunisten Ohly som har sin politiska uppväxt i slagordsvänstern och den andre är nyordskonstruktören mästare Reinfeldt som kan hitta på nya ord i parti och minut.

Om ni lyssnade noga kallades det rödgröna alternativet med ord som ”gäng”, ”kartell”. Båda är negativa ord och helt medvetna.

Oppositionen bör enligt mig sätta sig ner omedelbart och vässa sin retorik, förenkla de orättvisor som en låtgåpolitik skapat och den systemnonchalans (dålig kunskap om hur de olika skyddsnäten hänger ihop vid de förändringar som införts) som finns i det blå blocket. Döp om det nysvenska ordet ”arbetslinjen” så att det passar in i de rödgrönas retorik. Vässa debattklimatet lite och kalla den blå alliansen för exempelvis ”de fyras gäng”. Oppositionen bör gå på attack och inte som i partiledardebatten på reträtt. Sätt er ner och fundera ut nya nysvenska ord och fall inte in i den gamla vänsterns rätt urvattnade slagord sprungna ur 60-tals vänsterns retoriska ord och begrepp.

Det finns det nygamla ordet ”utanförskap” som lite taffligt de rödgröna försökte använda mot den blå alliansen, utan att få något tryck i det. Utanförskapet som definierats av moderaterna har som bekant ökat med ca 70 000 människor. Något som man inte riktigt fick fram i debatten. Anledningen till detta var att den rödgröna alliansen ständigt hamnade på reträtt och fick trots att de är i opposition försvara sina förslag lagda i riksdagen under oppositionsåren. De blå använde samma strategi som socialdemokraterna under många år gjorde mot de borgerliga och ifrågasatte skillnader i de rödgrönas politik. Denna strategi har varit mycket framgångsrik inom svensk politik de senaste 50 åren.

Oppositionen misslyckades också att på ett enkelt sätt förklara att privatisering av marknader som snabbt blir oligopolmarknader gör att priser stiger. Alliansen hörde jag under debatten kalla naturliga monopol för ”socialism”, vilket vi vet att det inte är, men de vann en politisk poäng på denna omskrivning. De rödgröna borde hitta på ett nyord för detta rätt invecklade skeende som oligopol är. Att några få aktörer oftast starkt finansiella ”familjer” tillverkar sina egna monopol genom segmentering av marknaden med förödande långsiktiga konsekvenser för samhället, bl.a. arbetslöshet, social utslagning och ökade sociala klyftor med allt vad det innebär. Makten blir på sikt enorm hos dessa ”familjer” och urholkar demokratin. Exempel på detta idag är de extrema bonusar som bottnar i en ofattbar girighet inom dessa kretsar. Dessa finns framförallt i marknader med starka oligopola inslag.

Ett förslag på ett nedsättande retoriskt ord på detta fenomen är ”Joakim von Anka – politik” eller ”utslagspolitik” som är dubbeltydigt.

När det gäller den klantiga politiken som alliansen fört när finanskrisen kom, då bärkraftiga nya småföretag med bra idéer slogs ut in masse, så var det ovanligt tyst från oppositionen. Alla vet att de som kan bära vårt framtida samhälle finns idag som embryon just hos riskaverta små bolag. Ingen hjälp kom från alliansen, bankerna stängde av finansieringen som fått till följd att de flesta nystartade småföretag med briljanta idéer slogs ut, och regeringen stod handfallen och gör så än idag. Ett förslag till nyord för detta fenomen skulle kunna vara ”låtgå-politik”.